Skam är en av våra grundläggande känslor
Skam är en medfödd känsla som tillhör en av våra nio grundkänslor, enligt Silvan Tomkins, grundaren av Affektteorin. Tomkins hade ett särskilt intresse för skam och menade att skam har en viss uppsättning kroppsliga signaler (nedslagen blick, sänkt huvud, undvikande kroppshållning, rodnad, kognitiv förvirring) som får andra känslor som glädje eller nyfikenhet att sättas ur spel. Skammen förknippas ofta med oro eller ångest och till skillnad från de mer positiva känslorna som har till uppgift att få oss att närma oss, vara nyfikna och utforskande, har skammen till uppgift att få oss att avbryta, stanna upp, backa och att reglera vårt beteende i relation till varandra och gruppen.
Många har svårt att skilja på skam och skuld, och en enkel beskrivning är att skuld känner du för något du gjort, medan skammen handlar mer om vem du är som person, du känner dig som en alltigenom dålig människa. Skammen omfattar på så vis hela personen, och uppstår i relationen med andra, eller föreställningar om hur andra ser på dig som person. Skam är känslor av otillräcklighet, hot om avvisning och fördömande, och uppstår när glappet mellan självet och idealsjälvet blir för stort.
Skammens budskap är ”anpassa beteendet så att du inte riskerar att skada samspelet och att bli utesluten ur gemenskapen”. Det är alltså en viktig stoppsignal, och när skammen fungerar som den ska hjälper den oss att stanna i gruppen. Men när den inte längre bara handlar om att det är mitt beteende som ska regleras, utan att det är fel på hela mig som person, då blir skammen mer allomfattande och kan få konsekvenser i form av psykisk ohälsa. Hög skambenägenhet kopplas till psykisk ohälsa som till exempel utmattning, depression, social fobi och i värsta fall självmord.
Skamkompassen – våra typiska sätt att hantera skam
Vi människor har olika sätt att försöka bli av med skamkänslan på och inom skamforskningen har man fångat upp fyra typiska sätt. De olika sätten är försvarsreaktioner och kallas med ett gemensamt namn för Skamkompassen (som togs fram av den amerikanske forskaren Donald Nathanson på 1990-talet). De olika riktningarna på kompassen visar fyra olika typer av beteenden eller strategier vi använder för att komma undan skamkänslan:
- Tillbakadragande: Jag vill inget, jag vänder mig bort, jag stannar hemma, vansköter mig, backar från mig själv och världen.
- Undvikande: ”Jag gör allt för att skaka av mig skammens obehag och för att distrahera mig från känslan”, t ex överlägsenhet, perfektionism, narcissism, spelande, drickande, droger.
- Attackera sig själv: ”Jag slår på mig själv så slipper du”, självdestruktivitet, självanklagelser, göra narr av mig själv, i värsta fall självmord.
- Attackera andra: ”Jag försöker sänka andra under min nivå”, mobbing, misshandel, avvisande, hån, hänsynslöshet, våld, försök att förgöra källan till skam.
Arbeta med skam i psykoterapi
Att upptäcka skam i terapirummet är inte alltid enkelt eftersom det handlar om en del av oss själva som vi helst vill gömma undan, det ingår i skammens natur. Men det finns många både verbala och icke-verbala tecken på skam som till exempel undvikande ögonkontakt, undvikande svar, spändhet, rodnad, mumlande, ilska, att klienten pratar fort eller tyst.
När vi väl har upptäckt skammen, hur arbetar vi med den i rummet?
Det finns många olika terapiinriktningar som kan passa för att arbeta med skam, till exempel Compassionfokuserad terapi där du får öva dig på att möta din egen självkritik och skam med självmedkänsla. Schematerapin, som utgår från att vi alla har likartade behov som kan frustreras – d.v.s. inte tillgodoses tillräckligt – på olika sätt under uppväxten, är en terapiform som passar bra för att bearbeta olika sår, som skam. Frustrationen, såret, skapar ett obehag som vi måste hantera på olika sätt, vilket mycket kortfattat ligger till grund för att olika livsmönster, scheman, skapas. Om du har livstemat skam och värdelöshet har du till exempel internaliserat den kritiska föräldrarösten och gjort den till din egen – den röst inom dig som hela tiden kritiserar, bestraffar och avvisar dig. Att koppla situationer idag som utlöser skamkänslor till situationer i din barndom med liknande känsla, och samtidigt försöka förstå vad dina behov var i barndomen, för att kunna tillgodose dem, – är exempel på en upplevelsebaserad visualiseringsövning som kan användas av terapeuten i arbetet med livstemat skam.
Att terapeuten är varm, närvarande och förstående är alltid viktigt, men extra viktigt när det kommer till skam. Terapeuten behöver kunna normalisera och vara förebild för en accepterande hållning till sig själv och andra. Tillsammans med terapeuten kan du öva dig på att känna på skammen utan att gömma dig. Det hjälper dig att acceptera dig själv som du är, och du kan öva dig i att möta din skam med självmedkänsla. Ett första steg är att våga närma sig den jobbiga skamkänslan istället för att undvika den, och att våga titta på den, utforska vad som utlöste den, hur det fick dig att känna och vilka konsekvenser det fick. Att sedan tillsammans med terapeuten successivt vänja sig vid skamkänslan och utmana rädslan för skammen som ligger bakom. När vi utmanar våra orimliga rädslor skapar vi nya mönster i hjärnan i takt med att inget farligt händer.
En sak att komma ihåg med skam är att när den göms undan i en mörk vrå inom oss, så växer den. När den istället delas och berättas för andra är det lite som att det jobbiga spricker upp och krymper.