Tänk på ett tillfälle då du var ensam men inte kände dig ensam. Tänk sedan på ett tillfälle då du var tillsammans med andra men ändå kände dig ensam. Ensamhet är en sammansatt upplevelse. På en basal nivå handlar det om att inte ha tillgång till sociala sammanhang där man känner sig inkluderad och välkommen. Det räcker emellertid inte att få vara med. När man väl har etablerat kontakt handlar det också om att bli sedd, att de människor du träffar är intresserade av vem du är och accepterar dig som den du är. På nära relationer har du fler förväntningar, då behöver du känna att den andra personen bryr sig om dina behov och är lyhörd för dina känslor.
När vi föds är vi hjälplösa och beroende av skydd och omvårdnad. Utifrån hur våra behov av detta möts och tillgodoses utvecklar vi inre modeller för hur vi ser på oss själva och hur vi förväntar oss att bli bemötta av andra. För många är dessa inre modeller präglade av trygghet men inte för alla. Har vi blivit svikna, nonchalerade eller utnyttjade sätter det spår som sträcker sig in i framtiden. Vi blir mer sårbara för fysisk och psykisk ohälsa och för ensamhet. Av rädsla för nya bakslag och besvikelser är vi reserverade i våra kontakter med andra människor, vilket samtidigt ofta medför att våra behov av närhet och kontakt blir otillfredsställda.
I ett samtidsklimat som präglas av en pandemi och starka, politiska polariseringar ligger det nära till hands att uppfatta andra människor både som hot och motståndare. Vi uppmanas att hålla fysisk distans och att avstå från de små, betydelsebärande signalerna som gör att vi känner oss inkluderade och trygga – skaka hand, fika, sitta nära, bjuda hem. Även utan uppenbara faror är det för många en livslång utmaning att släppa garden och känna tillit till andra människor. Många är rädda för att bli avvisade eller övergivna, andra fruktar att förlora sitt oberoende. När vi hör gamla ordspråk som “Ensam är stark” eller “Själv är bäste dräng”, kan vi både uppleva igenkänning och misstro. Vad gör oss starka, autonomi eller gemenskap?
2018 tillsattes Storbritanniens första ensamhetsminister, utifrån rapporter som visade att nio av landets 67 miljoner invånare kände sig ensamma, i kombination med vetskapen om vilken hälsofara detta innebar. Två år senare sitter en tredje person på den posten. Om de två tidigare har slutat utifrån att det kostar på att trampa upp ny mark och skapa politisk förståelse eller om de har känt sig smittade av det stigma som ensamhet för med sig vet vi inte. Åtgärder som har arbetats fram under den här tiden är bland annat: social interaktion på recept, stöd till dem som riskerar att bli mest isolerade genom subventionerade resor och aktiviteter samt extra stöd till grupper som äldre och HBTQI personer.
Många svenskar tror att vi är ensammare än människor från andra länder men undersökningar tyder på att ensamheten ligger på samma nivå som i andra, jämförbara länder. Globalt syns ett tydligt mönster, tonåringar och unga vuxna samt de riktigt gamla, 80+, upplever mest ensamhet. Båda dessa grupper går igenom stora förändringar. I det ena fallet handlar det om att tillägna sig och integrera nya roller och skapa en trygg identitet, att frigöra sig från sitt ursprung och trygghet och bygga en ny bas. I det andra fallet handlar det om att förlora roller, kontakter och funktioner och ändå behålla en känsla av sammanhang och kontinuitet. Båda grupperna går igenom massiva förändringar, vilket gör dem sårbara.
Du är inte ensam om att känna dig ensam. Ensamhet är en normal, mänsklig reaktion, alla kan relatera till den. Den har såväl yttre som inre orsaker. Ensamhetsnivåerna är högre inom minoritetsgrupper och i kristider, den är högre hos dem som har lärt sig att vara rädd för andra.
Vad kan du göra åt den? Du kan försiktigt och varsamt sluta fred med dig själv och andra. Behandla dig själv väl, lyssna på din inre röst, bejaka dina behov, var snäll och tålmodig mot dig själv. I relation till andra då? Två saker. För det första: träna dig på att tacka ja till kontakt, även om det inte känns lätt eller helt rätt. Arbeta med dina förväntningar, det behöver inte bli jätteroligt eller perfekt. För det andra: träna på att själv ta sociala initiativ. Lyft blicken och säg “hej” och “hur mår du” till dem du möter. Var uppmärksam på om du har en tendens att tolka andras signaler negativt och försök mjukt utmana den tendensen. Njut av stunder då du bara vågar vila i gemenskap, skratta och leka. När du träffar någon du känner förtroende för, våga visa vem du är och bjud in till ökad intimitet. Var kräsen men inte skygg. Proaktiv snarare än reaktiv.
Till sist, Anna Greta Wides dikt Ensamheten, som handlar om ensamhetens existentiella dimension, hur svårt det kan vara att nå fram till och verkligen beröra varandra men vilken lycka det är när det sker.
“Ensamma måste vi vara –
fastän på olika sätt.
Inte är ensamhet bara
ensamhet rätt och slätt.
Ensamhet värmer och kyler,
ensamhet gråter och ler,
ensamhet röjer och skyler,
tar och ger.
Ensamma måste vi vara,
leva i olika land –
därför kan ingen förklara
undret som sker ibland:
livet slår upp i en flamma,
dubbel, betvingad och het,
först när vi mötas i samma
ensamhet”